Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tande djur. Hon åkte likväl i flera dagar, tills
hundarna stupade och släden stannade. Charles och
Hal tiggde och bådo att hon skulle stiga ur och gå,
de kelade med henne och bönföllo — och under tiden
satt hon och grät och besvärade himlen med
berättelser om deras obarmhärtighet.
En gång lyfte de henne ur släden med våld. Men
det gjorde de aldrig om. Först linkade hon som ett
bortskämdt barn, och sedan slog hon sig ned på vägen.
Hennes följeslagare satte tåget i gång, men hon rörde
icke ett finger för att resa sig. Sedan de hade fortsatt
tre mil, lastade de ur släden och vände om till henne.
Och så måste de med våld sätta henne i släden igen.
övermåttet av deras egna besvärligheter gjorde
dem likgiltiga för hundarnas lidanden. Hal hade
en åsikt som han brukade tillämpa på andra, och det
var att »man måste härdas». I början hade han
predikat denna lära för sin syster och svåger, och då han
misslyckades i att få dem att uppfatta den, trumfade
han in den hos hundarna med sin käpp. Vid Five
Fingers tog hundfödan slut, och en tandlös gammal
indiankvinna erbjöd sig att sälja några skålpund
frusen hästhud åt dem för den stora revolvern som höll
jaktkniven sällskap vid Hals sida. Det var ett
torvtigt surrogat för föda, denna hud, som för sex månader
sedan hade dragits av en boskapsdrivares ihjälsvultna
hästar. I sitt- frusna tillstånd liknade den mest rem-
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
