Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det synligt. Från öronroten rann en stark
blodström, likaså ur munnen, allt tecken till att björnen
var död. Likafullt puffade jag till honom med
skid-stafven i hufvudet, hvarpå jag sade till Per:
»Stoppa du in studsaren och kom hit, få vi se om du
känner igen kamraten!»
»Åh, Gud ske lof! Det gick bra för oss. Hitåt,
Halvar och Anders!»
Då de kommo fram, var Halvar allt en smula
blek, men Anders ville vi skulle draga fram björnen.
Han och Per höggo i, men det gick ej; vi måste taga
i alla fyra, och ändock var det icke mer än jämt vi
fingo upp honom.
Han var verkligen, sorn Per sagt stor, den största
björn jag förr eller sedan sett. »Känner du igen
honom, Per, eller ha vi fått tag i någon annan?
»Nej. det är allt den rätta. Titt, hacka labbar!
Det är ju alldeles förskräckligt, om han hade rätt
att bruka dem på folk».
Sedan vi sett oss nöjda på vår fångst, blef frågan
hur vi skulle få hem den. Stycka sönder björnen
ville vi för ingen del. Nej, hem skulle han och
uppvisas, det var klart. Vi ville visa att vi varit
»morske män», och så underligt var väl ej heller detta.
Ingen af oss var trettio år ännu. Jag var den
yngste, och detta var den första björn jag rådde om
ensam, och en sådan björn till! Ja, hem skulle han,
hel som han var. Så företogo vi oss att göra en kälke.
Anders högg och klöf en smärt, kvistfri gran; af den
blef medar. Vi andra gjorde hvar sin del, och om
några timmar var kälken färdig. Nu voro vi ock
hungriga, hvarför våra suckar hämtades, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
