Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Kibunzi stations första tid. Av Eliza Nkambulu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp att kriga, ty jag vill ej ha krig.» De slutade
genast.
Då missionär Pettersson valdes att gå ner till
Londe (Matadi) för att arbeta där, rådde stor sorg
bland folket, ty de ville helst behålla honom bland
sig. Stationen överlämnades då i missionär Baurs
vård. Han var också en god och tålmodig man.
Han måste dock snart resa hem till Europa, där
han dog. Efter slutat arbete vid Londe kom
missionär Pettersson tillbaka till Kibunzi, gift med
»mama» Augusta. Så kom missionär Laman och
»mama» Selma (Selma Karolina Carlsson). De
gifte sig vid Lukunga och kommo tillbaka, men
strax därpå utsågos de att bege sig till Nganda,
där de vita då för tiden dogo helt tätt på
varandra.
Så kom den tiden, då de vita tänkte draga sig
ifrån Kibunzi. Missionär Pettersson sökte då på
allt sätt trösta församlingen och lärarna. Bland
annat skrev han till dem: »De vita kunna gå ifrån
eder, men Herren skall icke överge eder. Låtom
oss vara kvar hos Herren under Andens ledning.
Själv skall jag visserligen fara till Londe, men jag
skall icke glömma eder, jag skall vara eder nära i
Anden.»
De läto trösta sig, men sorgen bodde i deras
hjärtan. Då de vita farit ifrån Kibunzi, stannade
läraren Kiasungwa kvar som ledare för arbetet på
stationen. Verket gick framåt, och många kommo
till tro, men alltjämt var det församlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
