Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. För mig finns ingen väg från hemmets dörr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och gällt af tvenne tiggerskor förhånad,
som haltade förbi med tummen höjd
och blicken sammansnörpt af skadefröjd,
han gick från tinget likt en gubbe böjd.
På tunet vid sin gård en sista gång
han strök med handen på de rika fång
af fuktigt gräs, som buros hem från ängen.
I salens vrå han satte sig på sängen,
där äldste tjänaren låg orkeslös.
Han tog den gula hand, som skalf och frös,
men intet svar han fick från hufvudgärden
och intet råd och intet ord på färden
från hemmets kuster, från hans fosterös.
Den gamles ordstäf ginge eljest vida.
När bryntes liarna, när plöjdes jord,
när gömde hämnden yxan vid sin sida,
om ej den mångbetrodde först blef spord!
Men aldrig förr han som i dag hörts sucka,
i gåtfull tystnad vänd mot rummets vägg.
Midsommarståndet sken från takets lucka
på vadmalstäcket och den gamles skägg.
Så tyst låg gården, att en sorglös svala
flög hallen rundt och hördes ingen tala.
Blott hunden tjöt i oro vid sin länk.
Ej kittel sjöd, ej stenar hördes mala,
och skytteln sof på väfstolns tomma bänk.
På tröskeln dröjde trumpet barn och maka,
och modern, rödögd utaf gråt och vaka,
på pallen satt med händerna om knät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
