Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. För mig finns ingen väg från hemmets dörr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väl Kolskäggs bittert mörka stämma trängde
till allas öra, men hvart öga hängde
vid bäddens späman, som med rynkadt bryn
mot öppna dörren såg som mot en syn.
Han teg. Han reste sig i trånga sängen
så grå på kinderna som en förblödd.
Med darrhändt finger och af andra stödd
han pekade ur mörka vrån mot ängen,
där herden förde hjorden vid sin staf.
Det var hans svar, det enda som han gaf.
Då höjde Gunnar ifrån Lidarände
sin hand från bäddens nötta kant och spände
beslutsamt bältet, ren i kappan höljd,
och lutad som han kom han gick ur salen.
Ren steg han ned frän hvälfda förstusvalen,
af trälarne, af mor och maka följd.
Ren gick han bort, men som om foten tvekat,
vardt gången dröjande; han såg och såg
kring blomsterliden, dit den gamle pekat.
Han såg ej offerhuset, hvilket låg
med öppen hall, där skyld mot sol och väder
af glesnadt tak likt i en stjärnströdd natt
en bild af Frö med träansikte satt
och ljung om håret och scharlakanskläder.
Han såg ej stigen, där på vågstänkt näs
den hal och buktad som en orm i sanden
från gårdens tröskel ringlade mot stranden.
Hans öga stirrade på markens gräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
