Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf. Gamla Agnete. Saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hört berättas i sin barndom, att många osaliga
pinades i den eviga kölden på bergstoppen ofvanför hennes
boning. Hon påminde sig saga efter saga om dessa
gletschervandrare, dessa outtröttliga skuggor, som
jagades af de iskalla bergvindarna.
Hon kände med ens djup fasa för berget och
tyckte, att hennes stuga låg fruktansvärdt högt uppe.
Om nu de, som osynliga färdas där uppe, toge vägen
utför gletscherna! Och hon, som var alldeles ensam!
Vid det ordet ensam togo hennes tankar en ännu
bedröfligare riktning. Nu stod hon åter midt inne i
den sorg, som tärde henne alla dagar. Hon kände
det hårdt att vara så långt borta från människor.
»Gamla Agnete», sade hon högt till sig själf,
som det blifvit hennes vana där i ödemarken, »du
sitter uppe i din stuga och spinner och spinner. Du
får slita och sträfva alla dagens timmar för att ej
förgås af hunger. Men är det någon, som har glädje af
att du lefver? Är det någon, gamla Agnete?
Hade du en af de dina i lifvet, kunde det så vara.
Bodde du längre ned åt bygden, vore du väl till
glädje för någon. Så fattig, som du är, kunde du
hvarken ta till dig hund eller katt, men du kunde
väl ibland’ låna hus åt en tiggare. Du skulle inte
bo så långt ur stråkvägen, gamla Agnete. Om du
bara en enda gång finge ge en törstig vandrare en
dryck vatten, så visste du ändå, att du lefde till
någon nytta.»
Hon suckade och sade sig, att inte ens
bondkvinnorna, som lämnade henne spånad, skulle sörja
hennes död. Nog hade hon sökt göra ett ärligt ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
