Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helena Nyblom. Vid skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kunde njuta som ett barn af hvarje
solskensögon-blick. Och så hade hon dessa underbara ögon, hvilkas
växlande uttryck han ständigt grubblade öfver. Deras
allvar kunde skrämma honom och deras godhet glädja
honom, och så hade de dessutom något nytt och
främmande, som han aldrig hade sett i nordiska ögon.
Hon själf var helt och hållet något nytt och
främmande, något upphöjdt, som gjorde, att han aldrig
vågade komma henne för förtroligt nära.
Tusen gånger hade han haft en fråga på sina
läppar för att få något svar angående hennes förtid,
få henne att tala om sig själf, men han hejdade sig
alltid inför ett uttryck i hennes ansikte, hvilket liksom
förbjöd honom att komma riktigt nära.
Hon tog emot hans hand, när han räckte henne
den för att stiga i båten, men när hon hälsade honom
god morgon och god natt, räckte hon honom sällan
handen; och dock var hon så naturlig och fri i
hans sällskap, som om de hade känt hvarandra i
många år.
Hon skämtade och skrattade och retades med
honom, som om de hade varit syskon, och då han
ett par dagar var illamående, visade hon honom ett
rörande deltagande.
Det enda hos henne, som han helt förstod, var
hennes kärlek till sin lilla flicka, som för resten i allt
tycktes bli sin mors afbild. Hon liknade henne redan
på gången, på rörelserna, på händerna och
hufvud-formen och på de stora allvarliga, svarta ögonen.
I detta ögoblick stod hon stilla som en staty och
såg ned i vattnet, medan hennes mor satt med ryggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
