Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helena Nyblom. Vid skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, då dansar jag», svarade modern, sträckte ut
handen och knäppte med fingrarna som kastanjetter.
Deras svenske vän teg. Han visse icke, hvarför
han med ens såg sitt lilla arbetsrum i Upsala så
tydligt för sig. Det vette ut mot en smal gata och
hade ett trähus midt emot. Han såg sig själf sitta
med lampen tänd, böjd öfver böckerna, timme efter
timme, medan vinternatten inhöljer allt i mörker
där utanför och vinden slår stora göpnar snö mot
rutan.
»Där skall jag sitta igen, medan hon dansar i
Palermo!»
Han såg på henne från sidan. Det föll en
solstråle under den hvita parasollen, glödde på hennes
kind och lekte med den hvita pärlan i hennes öra.
Hennes ansikte var alldeles lugnt, där hon satt
med nedslagna ögon och höll sin lilla dotters hand i
sin. Hon satt helt nära honom, men han tyckte, att
hon aldrig varit så långt ifrån honom. Det var, som
om ett stort, oändligt haf böljade emellan dem, och
han kände med en plötslig, bitter smärta sanningen
af att han aldrig skulle se henne mera.
Han hade aldrig tänkt, att han älskade henne,
men han hade ofta tänkt, att hon var det skönaste,
det bästa, det älskvärdaste han någonsin hade sett.
Under den länga månad de dagligen hade varit
tillsammans, hade hon aldrig sagt ett ord, aldrig haft
ett uttryck, som misshagat honom. Hon var glad som
ett barn, allvarlig som en ensam mor, och god, — i
all synnerhet så god. Det är blott i en lycklig
jordmån en sådan planta kan gro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
