Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helena Nyblom. Vid skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu skulle han aldrig se henne mera! Hvad
allt skulle förefalla tarfligt och fattigt och prosaiskt,
när hon försvann. Han hade ju en hel månad solat
sig i hennes strålar.
Det förekom honom plötsligt, som om det blef
kallt. Det drog en isande vind från bergen.
Det hade också mörknat på himmeln. De stora
skyarna, som länge hade hängt likt violetta kalotter
öfver bergtopparna, samlade sig, växte och blefvo
tätare. Från violetta blefvo de blåsvarta, beständigt
fastare och större, och plötsligt bröt åskan ut.
Ju mera man närmar sig Colico, dess smalare
blir sjön, och åskan kastade sig som ett inspärradt
vilddjur mellan de trånga klippkusterna.
Det rasade och vrålade, dundrade och slog, sä
att det ljöd som tjugu åskskrällar på en gång. Men
det var ett så storartadt och underbart skådespel, att
hvarken hon eller han ville gå ned i salongen.
Lilla Margherita satt på kofferten med hans böcker,
inkrupen mellan sin mor och svensken. Han hade
bredt sin stora regnkappa öfver dem alla och höll sitt
paraply uppspändt. Ju mera det regnade, dess tätare
flyttade de sig tillsammans. Hon böjde sitt hufvud
för att komma längre in under paraplyet och drog
hans kappa högre upp öfver skuldrorna. Men han
vågade icke hjälpa henne; han vågade icke sträcka ut
handen för att lyfta kappan öfver henne och kanske
komma att vidröra henne. Han kände, att i detta
ögonblick skulle blott en sådan rörelse hos honom röjt en
ömhet, som han icke vågade visa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
