Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helena Nyblom. Vid skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De kunde icke tala med hvarandra. Ovädret
rasade och öfverröstade allt, hvad människor ville säga.
Först då de landade vid Colico, upphörde regnet.
Han steg upp för att taga afsked. Hans hjärta
slog så högt, att han hade svårt för att tala. Var det
sant, detta? Var det verkligen ett farväl för alltid?
Han tog hennes hand och kysste den, och så såg
han upp på henne.
Hon var alldeles lugn men hade det milda, goda
uttryck i sina svarta ögon, som han så ofta hade sett
och älskat.
»Farväl, min vän», sade hon och räckte honom
båda händerna, »och tack för denna tid! Ni har varit
så god mot mig och Margherita!»
Han böjde sig ned och kysste barnet, och ett par
tårar föllo ned på den lilla flickans kind.
»Nej, nej!» ropade hon ifrigt, »du får inte gråta!
Det är inte sorgligt! Ingen är ledsen. Nu reser du
ju hem till ditt land, och vi resa till Lucca och sedan
till Palermo, så vi skola alla vara glada, — inte sant?»
Hon klappade i händerna som för att uppmuntra
honom att se glad ut.
Han kunde endast nicka tyst med hufvudet, och
så samlade han sina effekter och gick i land.
Så länge han kunde se båten, såg han Margherita
vid relingen och bakom henne hennes mor, som hela
tiden viftade med sitt hvita parasoll.
Öfver bergen bakom Colico hängde åskvädret
kolsvart. Det såg ut, som om dessa vilda
bergformationer vore ingången till underjorden, och mörkret
var så stort, att icke en ljusglimt trängde igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
