Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fria viljan ej finnes, att det blott finns en oemotståndlig
trängtan att gå, gå ner från balkongen, ut genom
trädgården, öfver den breda bryggan, som för öfver
floden, och sedan dit — dit bort för att säga: ’Hvad
hjälper det, hvad hjälper det — Gif mig din hånd och
låt mig lägga den öfver mina ögon och låt mig få gråta
ut i din famn!’ Och jag lägger min egen hand öfver
mina ögon, och jag gråter, som jag aldrig gråtit förr —
Och tårarna lätta — —
Nej, nej, jag skall inte göra det! Jag skall inte
stanna här ännu en dag, ännu en månskensafton. Det
är ännu tid att resa. Jag skall resa.
Om några minuter skall jag sitta på tåget, som
för mig öfver den breda floden. Och när jag ser
månstrålarna lysa på kalkberget och jag susar förbi
det hvita slottet, skall jag hviska en välsignelse öfver
honom — och öfver det hem, hvars frid jag ej skall
störa. — Och tacka Gud, att kampen och frestelsen
äro öfver för mig —»
Den resande satt en stund med handen öfver
ögonen.
»Och om hon stannat», mumlade han — »om hon
stannat —»
I fantasien vägde han de båda möjligheterna mot
hvarandra:
Mötet med honom — och mötet med döden.
Om det ena varit lyckligare för henne — om
det andra —
Och han tänkte, i det han, innan han lämnade
rummet, stannade framför den unga flickans liflösa gestalt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
