Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rust Roest. Att möta döden. Utkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ögonblick, bara ett enda ögonblick. Och nu känns
det så nattsvart tomt och hopplöst, tusen gånger
bittrare än förut —
Nej, jag kan inte resa härifrån utan att ha sett
honom. Jag stannar här öfver morgondagen! Jag
går dit bort eller kallar honom hit! Jag frågar inte
efter, om jag gör rätt eller orätt. Jag bryr mig inte
om hvad som händer. Jag stannar —
Utanför mitt rum är en balkong, som vetter mot
kalkklippan. Det är en hög klippa, nästan ett berg.
Där finnas trädgårdsanläggningar, gångar och vägar.
Ofverst ligger stadens gamla citadell, i hvars fönster
ljus glimma. Och det är månsken; ett starkt, intensivt
hvitt månsken gjuter sig öfver klippan, ett månsken,
som tränger sig. in, som ej kan utestängas, ens när
gardinerna äro fördragna, ett månsken, som gör sig
till ett med ens eget jag. Essensen af allt månsken
man sett, af alla vackra, vemodsfulla drömmar man
drömt, af all romantik och poesi man upplefvat, af
all sorg man känt, af all oro, all kärlek och längtan
— först och främst af all kärlekslängtan. —
Och jag går ut på balkongen, och jag sträcker
mina armar i riktning mot den sofvande staden och
det hvita slottet och tänker på den, som ej skulle
sofva, om han visste, att jag stode här, som vakande
eller sofvande drömmer hans drömmar, längtar hans
längtan.
Är detta den hypnotism, han hotat med? Detta,
att man drömmer en annans drömmar, tänker en
annans tankar och med fasa märker, att den beprisade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
