Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg. Något om Arnold Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man jämföre den klassisk-romantiske idealisten
Böcklins landskapsmålningar med naturalisten
Cour-bets och hans skolas, som städse förde på tungan det
ärligt enfaldiga talet om »den sanna verkligheten»!
I Courbets ingen vindfläkt, inga sväfvande skyar,
ingen rörelse alls. Hafvet, har man anmärkt, är en
bucklad metallyta med sina stillastående vågor, medan
hafvet är hos Böcklin det rörligaste lif. För den
fantasilöse fotografiske penselföraren är naturen ett lik
och hans kopia af naturen en dödsmask, uppfiffad
med färger. För den målande skalden är hon en
älskarinna, som hviskar sina hemligheter in i älskarens
hjärta, hjärna, synnerver och fingerspetsar.
Någon gång roar det Böcklin att försätta sina
naturväsen utanför den natur de symbolisera. En
gammal centaur har kommit på den tanke, att det
skulle spara det af ålder medfarna hornet i hans hofvar,
om de finge hästskor. Fördenskull har han lämnat
sin vildbygd och gått till närmaste smedja. Man ser
på smeden och hans husfolk, att de häpnat öfver
besöket men lugnats af hans patriarkaliska hufvud
och vänliga skick. Han ser så verklighetssäker ut,
denne afkomling af mytens Kiron, att Courbets
sten-knackare i jämförelse med honom förtunnas nästan
till »astralkroppar».
Böcklin — anmärker Richard Muther — synes
vara outtömlig som naturen själf. Ingen har målat
hennes vemodiga, dystra och rysliga drag så som
han. Men — jag begagnar nu Muthers ord om
skapelser, som han känner bättre än jag — ingen har
heller målat så ljufva vårar med hvita snöklockor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
