Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius. Två blad ur min tankebok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det, som följer den döde, det är gärningarna — och
domen.
Ett människolif behöfver ju hågkomst och
deltagande, såsom det behöfver sol och kärlek. Endast
narren och idioten äro sig själfva nog. Erkännandet
lifvar och uppbär, där det icke förhäfver; glömskan
förlamar och tynger, där hon ej finner en motvikt i
lefnadens mål. Almqvist har sagt: »Att vara fattig,
det är att vara hänvisad på sig själf.» Glömskan är
enslighetens fattigdom: behåll en enda varelse, som
förstår dig, och du är rik! Tages denna enda ifrån
dig, återstår dock en, som förstår allt och minnes
allt, en förtrogen Gud.
Med denna enda vän och Gud vid sin sida skall
du motstå trycket af alla andras glömska. Ditt
arbete vändes utåt, din värld och din tyngdpunkt inät.
Själfförsakelsen är en stormakt, som stålsätter
individen och uppfostrar tidehvarfven. Det glömda arbetet
är lifvets fördolda sparkassa och slutsumman af
generationernas arf åt eftervärlden.
Om minnet efter döden vore den enda trösten
och enda belöningen för ett lif af mödor och sorger,
för hvad ha då de myriader lefvat, på hvilkas okända
grafvar efterlefvande likgiltigt trampa? Arbetarens
barn, måhända hans barnbarn, minnas honom ännu:
för fjärde släktledet är han försvunnen. Men, säger
du, hans verk lefva kvar. Ja, de kvarlefva i sina
följder, efter ju intet människolif går fullkomligt
spårlöst förbi. Men dessa verk eller följder ha för
individen förlorat det personliga, som skulle utgöra deras
tröstande värde. Verkets odödlighet, de världsvisas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
