Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På soldattorpet, af Orvar Odd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ej sannt? kamrat!" (Han endast log igjen,)
"vi äro ängsligt små, – tyvärr som gryn!"
(Här blef hans anlet mer och mer allvarligt.)
"Vi äro dugtiga, men" – "Inga men!"
Han reste sig med rynkadt ögonbryn,
(jag jemkade mig undan, lätt förklarligt!)
"Lögn, herre, är det hvad ni säger der!
än gamla Sverge gamla Sverge är.
Hvem slukar oss? – Pass på, man låter bli!
En gaffelbit att svälja ledigt ner?
tag dessa glåpord åter i Er, herre!"
Min vän var tydligt bragt til raseri,
jag drog mig klokt tillbaka ännu mer,
ty ställningen alltvärre blef och värre;
dock – i ett nu var allt som förr igen,
ton, hållning, blick; den stormen, så gick den.
Han såg mig vänligt och förtroligt an,
han strök sitt skägg, som så det är hans skick,.
när tankarna ha kommit litet galet;
nu – ändtligen han riktig reda fann,
han gaf mig liksom till signal en nick
och lugnt, men djupt ur bröstet, så föll talet:
(jag återger det här ej som poet,
men heldst med – diplomatisk noggrannhet.)
– "Ni kan ha rätt, – tyvärr! – vi äro små
men liten kan bli stor! – så förr det gått,
den gamla arten hänger länge vid en;
än, herre, lefva våra gossar blå
och rädas ej för lek med skarpa skott,
– fars lek det var och farfars förr i tiden!
skälm den, som drager kronans uniform,
men bleknar för en smula kulregns-storm!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
