Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Missionen vid Hvita Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt ändå kallades vid sitt rätta namn, men här vid
Hvita Bergen märka vi att med “låna“ egentligen
menas “gifva”.)
Derefter hade vi besök af en jude, en bekant sedan
böneveckan; han synes öppen för Guds ord och hör gerna
påpekas att Jesus af Nazaret är Messias, den Smorde.
Strax derefter fingo vi besök af en ung norrman,
som ofta besöker våra möten; han är sjöman, har ett
älskligt utseende; han har alltid varit så tyst, när jag
talat vid honom, men vi hade på annat håll fått veta
att han länge dagligen förgäfves sökt arbete. Jag skref
då med honom till föreståndaren vid
ynglingaföreningens herberge och bad denne om möjligt skaffa
ynglingen arbete. Derifrån återkom han, nu alldeles
strålande glad, berättade helt öppenhjertigt huru “bange“ han
stått vid dörren, men huru en herre kommit och
uppmuntrat honom att gå in och huru glad han blef, då
herr H. lofvat skaffa honom arbete och taga honom från
det grufliga “Sodom“, der han nu bor i vårt granskap“.
D. 6 mars 1877. “En dag räknade vi gummorna,
som besökt oss, de voro 12. Elfva hade lekamliga behof.
Den tolfte hade bekymmer öfver sina synder och gret
öfverljudt. Hon fröjdar sig nu öfver Guds nåd. Så
uppmuntrar Herren oss ibland, så att vi icke uppgifvas.
Vi äro nu 10 personers hushåll och få åter vandra
litet mera i tro utan att se, sedan vi en tid sett hans
öfverflödande nåd och rikedom, både andligen och
lekamligen. Men oss skall intet fattas. Herren förser“.
D. 12 april 1877. “På sammankomsterna trampa
folket nästan på hvarandra och imman rinner från
väggarne i förstugan. Herren har i nåd åter låtit
en besökelsevind nå oss. Marie Bebådelsehelgen var
välsignad. En yngling kom till lif, som sedan följt
Herren. Många voro bekymrade — men grufligt bråkar
vårt “krogfolk “ på bönestunderna. Då jag ute på
gatorna hör berusade karlar, tänker jag: “detta är
riktiga hemlandstoner“, fast icke af ljufligare slag.
Dock förskräcka de mig icke nu; jag får instämma
med Lidner: “Hvarhelst en usling fins, är han min vän,
min bror.“ Så kan Gud böja hjertat — fast nog
tröttnar man ibland, men då gifver Herren någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
