Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10.
Till mitt sällskap ödet förordnat har
En mycket smal, men resliger karl.
Och skulle någon hans namn vilja veta,
Så månde han Monsieur Skugga heta.
Han med mig i sjelfva faran går,
Emedan han ej bättre förstår.
Ju längre soln sig åt vestern begifver,
Dess mera lång den karlen blifver;
Men hur lång han mot qvällen blifva må,
Kan han dock aldrig himmelen nå.
Han månd’ min Praefectus morum vara,
Han följer mig städs i månskenet klara,
Att tillse, att allt anständigt går till,
När med Laura åt lunden jag vandra vill.
Men vore månsken ej till i verlden,
Så kom ock herr Skugga ej med på färden:
Ty utan månsken dör han på stund:
De äro intima af bjertans grund.
Hvi också vred jag alltid blifver,
När natten Q på himmelen skrifver,
Eller som det Turkiska vapnet (T
På himmelen månen sig månde te.
Men Skugga ingen nöd dock känner,
Ej längtan den svarta menniskan bränner,
Och hur skulle den må annat än väl,
Som både är utan kropp och själ?
Jag har ej mer kropp,/ än jag sjelf kan behöfva;
Dock vill han mig gerna så ädelt röfva.
Sitt lilla väsen han af mig har,
Liksom Eva af mannens refben var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
