Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Andra natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömmarens ögon, att hans bleka, avtärda kinder
glöda, och att hela hans väsen fylles av en outsägligt
ljuvlig känsla av lycksalighet? Hela sömnlösa nätter
förrinna som en sekund i outtömlig lycka och fröjd,
och när morgonrodnaden med sitt rosenskimmer
glänser på hans fönster och dagern skingrar mörkret i
hans dystra rum med sitt dämpade, fantastiska ljus,
alldeles som hos oss i Petersburg, kastar sig vår
drömmare utmattad och halvt vanmäktig på sängen och
somnar. Men hur kan det komma sig, att han ändå
domnar bort med sin hänförelse i sin sjukligt
uppskakade ande och med en så lycksaligt ljuv, vemodig
smärta i hjärtat?
— Ja, Nastenka! Så kan man misstaga sig och
ofrivilligt inbilla sig, att lidelsen, en äkta, verklig
lidelse upprör hans själ; man måste ofrivilligt tro, att
det är något verkligt känt och upplevat i hans
blodlösa svärmerier. Och dock vilken villa! Där är till
exempel kärleken, som fått insteg i hans hjärta med
alla sina outtömliga fröjder och alla längtansfulla
kval. Ni behöver blott se på honom för att bliva
övertygad. Tror ni, kära Nastenka, då ni ser på
honom, att han verkligen aldrig har känt den kvinna,
som han så högt har älskat i sina otyglade drömmar?
Tror ni, att han blott har skådat henne i dessa
bedårande drömskepnader, eller att han endast har drömt
om denna lidelse? Ha de båda i själva verket icke
gått många år hand i hand genom livet — endast de
båda, som övergivit hela världen, skapat sin egen
värld och förenat sitt liv med varandra? När
slutligen avskedets timme slår, har då icke hon snyftande
och klagande lutat sig mot hans bröst utan att höra
stormen, som rasat under den mulna himlen, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
