Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Andra natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra vinden, som lösryckt och slitit bort tårarna från
hennes svarta ögonhår? Var månne allt detta blott
en dröm? Och denna dystra, ödsliga och förvildade
trädgård med de övervuxna, mossiga gångstigarna —
så ensam och vemodig — där de så ofta gingo på tu
man hand, hoppades, svärmade, älskade och höllo av
varandra så länge, »så länge och ömt»! Och det där
underliga, gammalmodiga huset, där hon så länge
bodde ensam och melankolisk med en gammal, knarrig man,
som alltid var tystlåten och gallsjuk och skrämde dem
som rädda barn, då de skyggt och vemodigt sökte
dölja sin kärlek för varandra! Huru plågade de sig
icke, huru rädda voro de icke, huru oskyldig och ren
var icke deras kärlek, och huru elaka voro icke
människorna! Ty naturligtvis äro människorna elaka,
Nastenka.
— Och naturligtvis har han sedan träffat henne
långt från hembygdens stränder, under en främmande
himmel i en sydländsk, solbelyst, evigt grönskande
stad, kanske på en skimrande bal vid orkesterns dån,
i ett palats — ja, naturligtvis måste det vara i ett
palats! — i ett hav av ljusfloder, på en balkon,
omvirad med myrten och rosor, där hon, så fort som hon
fick se honom, skyndade att taga av sig sin mask och
viska: jag är fri! Skälvande av sinnesrörelse, skulle
hon kastat sig i hans armar och skrikit av förtjusning.
De skulle trycka sig tätt till varandra, de skulle för
ett ögonblick ha glömt både sorg och skilsmässa och
alla marter och det dystra huset och gubben, den
mörka trädgården i den avlägsna hembygden och den
lilla bänken, på vilken hon med den sista lidelsefulla
kyssen slet sig lös ur den av förtvivlans kval
förstummade mannens armar... Ja, medgiv, Nastenka! Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
