- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
48

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Nastenkas historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han. Det var avtalat, att vi inte skulle säga ett ord
åt mormor om detta. Han ville ha det så. Ja, nu är
hela min historia nästan slut. Och nu har året gått.
Han har kommit tillbaka och varit här redan tre hela
dar, men jag...

— Men ni? upprepade jag otåligt.

— Jag har ännu inte träffat honom, sade Nastenka
med uppbjudande av alla sina krafter. — Inte den
minsta skymt av honom!

Plötsligt hejdade hon sig, teg en stund och sänkte
huvudet. Men så slog hon händerna för ansiktet och
började gråta så, att mitt hjärta söndersargades av
dessa snyftningar.

Jag hade ingalunda väntat mig en sådan upplösning.

— Nastenka! började jag med skyggt bönfallande
stämma. — Nastenka! Gråt inte för Guds skull! Hur
kan ni veta det? Kanske är han ännu inte kommen.

— Jo, han är här, avbröt Nastenka. — Han är här,
det vet jag. Redan då, den där kvällen före avresan,
då vi sade varandra allt, som jag nu har berättat, och
hade gjort upp alltsammans, gingo vi hit och
promenerade just på den här kajen. Klockan var tio. Vi
sutto på den här bänken. Jag grät inte längre, och
det var mig så ljuvligt att höra på honom. Han
lovade då, att han omedelbart efter återkomsten skulle
komma hem till oss, och om jag inte avvisade honom,
skulle vi tala om allt för mormor. Nu är han
kommen, jag vet det, men är inte här.

Och åter brast hon i gråt.

— Min Gud! Kan man då inte hjälpa er i er sorg?
utbrast jag och rusade upp från bänken, alldeles utom
mig av förtvivlan. — Säg mig, Nastenka! Skulle det
inte kunna gå för sig, att jag sökte upp honom?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free