- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
159

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blandning av förakt, hånlöje, otålighet, vrede och lömsk
nyfikenhet låg i denna blick, som kom Ordynov att
spritta till och fyllde hans hjärta med bitterhet och
vanmäktig harm.

Tankfullt, med ett visst sorgset intresse såg
gubben på Katerina. Ordet var uttalat, och hans hjärta
var sårat. Men ögonbrynen rördes icke det minsta.
Han bara log, då hon hade slutat.

— Det var mycket, som du ville veta på en gång,
min lilla fågelunge, som har fått vingarna utvuxna.
Men slå först i min bägare till randen! Vi ska först
dricka för missämjan och den goda viljan, så att jag
icke fördärvar min önskan genom några onda ögon.
Djävulen är stark. Då är det icke långt till synden.

Han lyfte bägaren och tömde den. Ju mer han
drack, dess blekare blev han. Hans ögon lyste som
glödande kol. Deras feberaktiga glöd och den
plötsliga blåbleka färgen på kinderna antydde, att ett nytt
epileptiskt anfall var nära förestående. Det starka
vinet gjorde, att också Ordynovs ögon med varje glas
blevo allt mer omtöcknade. Han kunde inte längre
behärska sitt feberaktigt upphetsade blod, och ruset
förvirrade hans förstånd. Hans oro växte allt mer.
Han fyllde på sin bägare och smuttade oupphörligt utan
att veta, huru han skulle kunna lägga band på sig.
Blodet sjöd i hans ådror, och han kunde inte längre
urskilja, vad som försiggick mellan hans värdfolk.

Gubben knackade i bordet med silverbägaren.

— Slå i, Katerina! skrek han. — Slå i ännu mer,
elaka dotter, tills jag ligger under bordet! Och låt
sedan gubben vara! Han har fått nog. Slå i, slå
i, min sköna! Vi ska skåla. Varför dricker du så
litet? Eller kanske jag inte märkt det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free