- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
162

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ingenting. Men godvilligt skulle han inte sälja den till
underpris. Han skulle utgjuta sin fiendes blod, till
och med oskyldigt, och till på köpet förverka sin själs
salighet. Slå i mer åt mig, Katerina!

Men hans hand, som fattat bägaren, var som
förlamad och kunde icke röra sig. Han andades tungt,
och hans huvud sjönk ofrivilligt ned. För sista gången
borrade han sin slöa blick i Ordynov, och hans
ögonlock föllo blytungt ihop. Ännu några ögonblick ryckte
det i läpparna, som om han ansträngt sig att tala,
och plötsligt rann en brännande tår ned på hans bleka
kind... Ordynov kunde inte härda ut längre. Han
steg upp, tog några stapplande steg framåt, gick fram
till Katerina och fattade hennes hand. Men hon såg
inte åt honom och tycktes knappt ha känt igen
honom.

Även hon tycktes ha förlorat medvetandet och var
synbart behärskad av en fix idé. Hon sjönk till den
sovande gubbens bröst, lade sin vita arm kring hans
hals. och såg på honom med en glödande blick. Hon
kände inte ens, att Ordynov fattade hennes hand.
Slutligen vände hon sig om mot honom och gav honom
en lång, genomträngande blick. Nu tycktes hon känna
igen honom, och ett tungt leende av förvåning flög
över hennes läppar.

— Gå! Gå din väg! framviskade hon. — Du är
full och elak. Du är inte min gäst.

Härpå vände hon sig åter till gubben, som om hon
ville vaka över hans andedrag och smeka hans sömn
med sina ögon. Det var, som om hon inte vågat andas
och låta hjärtat klappa. Och det låg så mycket av
fanatisk kärlek i hennes känsloutbrott, att Ordynov
greps av förtvivlan, raseri och hätskhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free