Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dramatis personae - De vita - Vita kvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
som vuxna ur snön och den stelfrusna, orörliga furu-
skogen.
Och så minns jag två svartklädda. Två unga
systrar, den ena nyligen gift — mannen i fält — den
andra ännu helt ung. De hade sett sin far mördas av
de röda. Deras bror hade också mördats några veckor
tidigare. De voro inte brutna av olyckan. De voro
stelnade. Deras smala, sydländska ansikten med stora
stålgrå ögon, voro som förvandlade till mörkt elfenben
under de svarta crépehattarna. Deras röster hade
en spröd, hård klang, värst när de skrattade. Det var
i Helsingfors efter stadens befrielse. De hade erhållit
särskilt tillstånd att på Sveaborg övervara förhören
med fångarna. Där sutto de, dag ut och dag in, och
sågo på varje man, som fördes in, med sina stela ögon.
De vaktade och väntade. De visste, att de skulle
känna igen de rätta, när de kommo: dem, som för en
månad sedan trängt in i deras hem, fört deras gamle
far ut på gården och skjutit honom där.
Ett hårt släkte voro de, som slöto sig samman och
byggde upp det vita Finland. Historien vet, vad den
gör. Naturen låter inga mjuka, blida lövträd växa
på de klippor, mot vilka havet slår med storm och
bränningar. Där växa sega, vresiga tallar. Mot det
svallande folkhavet i öster ställde den en mur av kalla,
hårda människor, väl skickade att bruka våld och
vapen. Tjugo års stormar hade härdat det nu käm-
pande släktet, innan den röda orkanen bröt lös. Det
var väl förberett. Vredens barn och bitterhetens,
sörjde de icke länge över en förlorad fred, ty stridens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
