Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om kampen - Sagotiden - Urtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
När klockan slår halv ett i stadens gräsliga kyrk-
torn, hör man •— eller snarare känner, ty finnskor på
snö hör man inte —• en skara män nalkas. De mar-
schera taktfast och spänstigt med gevär på axel. När
de nå mötesplatsen, kommer deras ledare fram till
översten och ger honom en pistol och ett gevär samt
en bunt patroner.
I viskande, men eljest vardaglig ton får löjtnanten
order att med halva styrkan marschera utefter vissa
förstadsgator samt stanna och vänta utanför finska
arbetareföreningens hus. Tyst och snabbt försvinner
halva kolonnen. Resten står kvar. Bönder och
bondpojkar, som se ut, som om de voro ute och tittade
på det vackra vädret.
Översten lyfter handen och pekar. Truppen sätter
sig i marsch. Vi följa efter.
Ja, och så marschera vi tyst genom gator och grän-
der, pulsa i snön bakom uthusväggar och plank, slingra
genom prång och mörka kyffen. Tusen gånger så väl
som en väntar jag med min okrigiska fantasi att det
skall smälla. Här, där inga lyktor brinna. Här, där en
liten park liksom står och ropar efter krypskyttar.
Här bland bråten och tunnorna!
Översten kliver i teten på långa pojkben, och hans
gula jacka lyser inbjudande. Men de röda hålla sig
undan.
Spänningen har redan slappnat. Vi prata med
pojkarna i ledet och få enstaviga svar på skärgårds-
dialekt:
»Ja, nog kunna de skjuta nog. Sälskytte ha de väl
varit med om. Och en del japanska gevär ha nog
hittat ut till dem redan i våras, fast man fick gå långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
