Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om kampen - Resan till fronten - Dagar vid fronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ledet ansåg det vara en särskild gunst av ödet, om han
kom åt att skjuta på en fiende, fången eller fri, beväp-
nad eller vapenlös.
DAGAR VID FRONTEN.
Från dagarna vid fronten trängas minnena, men de
vilja inte fram. Dessa kalla, oftast mulna marsdagar
bland kämpande män, bland utvakade, smutsiga, hat-
fyllda, ömsom upphetsade, ömsom dovt sömntyngda
människor, som alla buro tunga vapen och endast
tänkte på att bruka dem, voro ingenting att berätta
episoder ifrån. Enstaka situationer skall jag dock
försöka återge.
Från Orivesi reste vi med tåget ned till Suinula, en
liten station, som straxt förut härjats av de rödas
pansartåg, så att stationshusets golv lågo fulla av trä-
flisor och glasskärvor, kakelugnarna voro slagna i
bitar och väggarna bitvis trasiga som såll. De vita
hade varit där, gått och pysslat och städat på stationen,
intet ont anande, då vidundret kom ångande och bör-
jade arbeta på nära håll med snabbeldskanoner och
kulsprutor. Det blev en hastig reträtt uppåt skogen
för dem, som kommo undan. Till all lycka fanns
artilleri i närheten. Efter några granathälsningar och
ett stormangrepp emot det från tåget debarkerade
manskapet drogo sig de röda hemåt igen. När vi
kommo dit, hade de vita satt upp en fälla vid statio-
nen: bakom ett par tegelhögar vid banan stodo två
kanoner inriktade mot en krök 100 meter längre ned.
Nu kunde pansartåget få komma, om det ville! Olyck-
ligtvis blev stationen fram emot kvällen så full med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
