Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Eliasson, fabrikör. "Och det har gått"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än förut. Vid detta tillfälle träffade jag den kvinna, som
skulle bli mitt jordiska stöd i livet. Hon hette Ida
Teresia Lindholm och hade genom missionär Högbergs
förmedling kommit till Tiflis som lärarinna för
malaka-nerna. Hon missionerade både bland barn och äldre. Vi
blev något senare förlovade, och på försommaren 1887
sammanvigdes vi av en lutheransk präst, som bad att få
viga oss. Vi hade förut rådgjort med missionär Höijer,
som av Svenska Missionsförbundet var stationerad i
Schemaka som missionär och som hade rätt att viga,
att han skulle tjäna som vigselförrättare. För att
emellertid villfara den tyska pastorn ansåg Höijer det vara
bäst, att denne vigde oss. När min trolovade kom för att
fira bröllop, såg det inte ljust ut för henne. Jag låg dä
rätt sjuk i malaria, men blev åter till min och hennes
glädje snart frisk igen, åtminstone tillfälligt.
På grund av en nedbrytande klimatfeber måste jag
på läkarnas inrådan byta vistelseort. Vi beslöt oss då
för att resa till Sverige, sedan vi fått två armenier och
en svensk att inta min plats vid garveriet. Vi reste då
till Petersburg genom Baku och efter Kaspiska havet
och Colga-floden till Zarixyn nuvarande Stalingrad.
Som Nobelsbåtarna ej gick så fort, tog resan sex dygn.
Någon servering förekom ej på dessa båtar, varför vi
höll på att få en oväntad fasta, emedan vårt matförråd
tog slut. Men kaptenen, som var mycket vänligt stämd
emot oss, gav oss icke blott egen hytt utan lät oss även
få dela hans matförråd. För oss svenskar och särskilt
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
