Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Larsson, kommendör. Under fostran för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha sina besvärligheter och ibland väcka längtan efter
allt det tjusiga som staden erbjuder.
Banvaktsstugan, i vilken jag och mina syskon växte
upp, låg en smula ensligt. Till närmaste bondgård hade
vi en kilometer och till järnvägs- och poststationen två
kilometer. Men hemmet låg inte endast litet avsides. Det
var trångt med ett rum och kök och blev det ändå mer,
allteftersom barnskaran ökades. Men sämjan var god
och därmed var allt gott. Min far, Lars Andersson, hade
kommit från Skåne med järnvägsbygget och stannat i
Småland, där han träffade min mor,
hemmansägaredottern Helena Sofia Wadell. Och så blev de tu ett. De levde
ett gott liv tillsammans, och särskilt sedan de under en
väckelse, som gick över bygden, blivit vunna för
Kristus, blev harmonien fullständig. Jag var vid den tiden
omkring åtta år och minnes väl mors tidigare
bekymmer för far, när han någon gång var berusad. Far var
nog sträng, och jag kan än se blixten ur hans ögon, när
vi pojkar hade gått för långt med våra tillställningar.
Mor var då ofta den som fick träda medlande emellan.
Annars kan jag säga, att våra föräldrar bar varandras
bördor. Dessa blev nog tyngre med åren. Men vi hörde
dem aldrig klaga.
En enda lekkamrat hade vi syskon utom oss själva,
Johan i Rosenlund, född samma dag som jag, men den
yngste i torparfamiljen tio minuters väg från vårt hem.
Vi var oskiljaktiga. Att i skog och mark leka krig eller
på vägen "slå trilla" hörde till de vanliga lekarna. På
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
