Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Larsson, kommendör. Under fostran för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vintern blev det kälkåkning i backarna eller
skridskoåkning på sjön. Mina första skridskor hade jag själv
gjort av en sönderbruten lie, senare köpte jag ett par
skenor för 25 öre.
Nu och då fick jag följa med far till Lund, där hans
föräldrar bodde, eller till Malmö, där jag hade en gift
faster. Ibland företog jag denna resa ensam. Vi hade
fria resor. Jag var väl tolv år, när jag utförde mitt
första affärsuppdrag och ensam köpte vid fiskebåtarna en
halv tunna sill, en bragd som jag var rätt stolt över.
Annars brukade jag vid dessa stadsbesök fördela min tid
mellan hamnen, där man lossade och lastade båtarna,
samt någon bokhandel, där jag beundrade de olika
bokverken.
Det var ej något lätt arbete för mina föräldrar att
klara den ekonomiska sidan. Banvaktslönen var,
förutom fritt boställe samt fri ved (gamla slipers),
omkring femtio kronor pr månad, inberäknat
uniformsbidraget. Det fanns nog de som menade, att en banvakt
hade det bra. När en tillfälligt anställd arbetare vid
järnvägen under sommaren för tolv timmars effektiv
arbetstid (man började kl. 4,30 och slutade 19,30 med
tre måltidsraster) erhöll en krona och femtio öre, utan
att vara tillförsäkrad jämn sysselsättning eller ha
hy-res- eller bränsletillskott, så är det tydligt, att en
banvakts ställning kunde anses storartad. Men i trots härav
ansåg min far det nödvändigt att arrendera ett område
intill hemmet, vilket gjorde det möjligt att hålla en ko.
4—När vi var unga II
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
