Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D. R. Wahlquist, missionär. Dörrarna öppnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han och andra vittnade om Gud. Mötena slöts ofta med
en bönestund på knä. Det var härliga tider. Det var
som ett knippe av osynliga trådar grep och styrde
barnets och ynglingens själ. Inte underdligt. Det var mors
böner och löfte och det var Gud själv, som kastade ut de
trådarna.
Fyra år gammal började jag gå i söndagsskolan i
Betesda. Min lärare var skomakaremästare Erik
Fryklund. När Immanuelskyrkan sedan var färdig, blev han
lärare där. Snart följde jag efter dit och sökte upp min
lärare. Hans klass tillhörde jag ända tills
söndagsskolans föreståndare, predikant J. P. Johansson, en söndag
frågade mig, om jag ville bli lärare. Visst ville jag bli
det, om ock hjärtat klappade för uppgiften. Jag var då
sjutton år gammal. Vänskapen och förbindelsen med
min käre söndagsskollärare varade tills han nära nittio
år gammal fick hembud. Det var solglimten i ögat och
den vänliga stämman, som vann och band
barnahjärtana. Min första helbibel fick jag vid julfesten 1891 av
lektor Waldenström, då biblar för första gången delades
ut i Immanuelskyrkans söndagsskola.
De osynliga trådarna verkade på ett förnimbart sätt.
Hjärtat drogs till Gud. Då vi barn var små, bad mor
med oss. När jag sedan nått skolåldern, kom hon ofta
till min bädd med frågan: "Du har väl icke glömt din
aftonbön?" Men det var ej nog med den. Morgonbönen
fick ej försummas. Gjorde jag det, gick det dåligt i
skolan den dagen. Och det var allvarligt nog. Vi hade en
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
