Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
goda tant. Efter ett par dagar styrdes färden till
Rotterdam, där vi tillika med övriga kongomissionärer gick
ombord pä det fartyg, som skulle föra oss till vår
resas mål.
I Kongo fick jag genom Guds nåd arbeta i två perioder
och hade hoppats att få återvända en tredje gång, men
då lade Gud hinder i vägen. Det blev långsam sjukdom
i vår familj, och mitt samvete sade mig, att det var min
skyldighet att stanna hemma och hjälpa min mor. Min
man vilade sedan några år tillbaka i Kongos jord. Länge
hade mina koffertar stått packade, och resan var
bestämd, men ännu var jag villrådig. En söndagsmorgon
hade jag särskilt ivrigt bett Gud om ledning och gick
därefter till Blasieholmskyrkan för att höra
kyrkoherde Hammarsten. Det enda jag kommer ihåg av hans
predikan den söndagen är dessa ord: "Den som icke ser
om sitt husfolk är värre än en hedning." Svaret var
tydligt. Jag stannade hemma.
Vägen till Kongo var alltså stängd för mig. Men Gud
öppnade en annan väg. Den ledde till Svenska
Missionsförbundets missionsskola i Stockholm, Högbergsgatan
27. Det var år 1904. Där blev jag anställd som
lärarinna i språk för blivande missionärer. Efter några år
flyttade missionsskolan som bekant till Lidingö, och
jag följde med. Min tacksamhet till Gud var stor, att
jag, om också indirekt, fick arbeta för missionen
tillsammans med många Gud och hans verk hängivna unga män
och kvinnor. Under 30 år blev denna nåd mig given.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
