Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ellen Yngve, författarinna. Ändå hade vi morgonsol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Jag gjorde den lite för stor, för du kan behöva ha
något att växa i", hade min farfar, skräddare och
mis-sionsförbundare, sagt då han sytt min far en ny
överrock till bröllopet.
Det bodde en småskollärarinna i en liten kammare
med kokspis innanför den stora med öppen spis och
bakugn försedda kommunalsalen i sockenstugans nedre
våning. Hon bodde tillsammans med sin mor, och dessa
två kvinnor blev från min första stund till deras sista
mina och mina föräldrars trogna vänner. Tant Kristin
och moster Kajsa talade sedan om den otroligt kalla
vinter då jag föddes. Sjön lade sig den 2 november och
blev sedan inte isfri förrän sent på våren. Och ingen snö
föll på länge.
"Det första jag gjorde gav jag denna lilla
flickungen en kaffetår", berättade den godhjärtade moster
Kajsa. Och den kaffetåren blev sannerligen inte den
sista.
Som litet barn hade jag den egendomligheten, att jag
sällan fick sympati för jämnåriga, under det att jag
intensivt fäste mig vid vuxna och medelålders människor.
Bland de första jag minns var en svägerska till min far,
en lungsjuk sörmländska med självlockigt, blont hår
och ett sällsamt själfullt och regelbundet ansikte. Denna
tant Ebbas död i april 1895 var min första stora sorg,
och jag tror, att minnet av hennes spröda personlighet
bidragit till att utforma flera av de kvinnor jag sökt
giva gestalt i mina böcker.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
