Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ellen Yngve, författarinna. Ändå hade vi morgonsol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krampen och den ofrälstes ångest och stått omedelbart
inför evighetens gräns.
Under många år därefter hyste hon en ohygglig
fruktan för att dö. Det var först sedan mina föräldrar år
1907 blivit omvända till Gud, som denna fruktan
minskades, och mot slutet av min mors liv upphörde den
alldeles. För min far kändes däremot döden aldrig
ovälkommen.
Som barn kunde jag aldrig komma underfund med
vilken av mina föräldrar jag mest älskade. Och väl
var ju det. Min far talade ytterst sällan om krämpor och
var spänstig och glad. Min mor led däremot av olika
åkommor och talade om att hon kanske snart skulle dö.
Då minns jag, att jag tänkte: "Om min snälla mor dör
och skall begravas, så kryper jag ned bredvid henne, och
de får begrava mig också." Så intensiv var jag i mitt
sätt att älska.
Under mina tidigaste år var min ett år yngre bror
Erik min enda lekkamrat. Han var lika svartögd och
mörk som jag var blond. Hans lilla magra och seniga
kropp härdades tidigt. Han var med i arbetet på
Larstomta, senare ålderdomshem, där det fanns
jämnåriga kamrater, och det dröjde inte länge,
förrän han kunde simma tvärs över hela sjön. Ibland
körde han häst med gamle Jan Lennartsson, ett
s. k. fattighjon, inropad på auktion i gården "Där
väste". Jan hade bra där och var till god hjälp på
jordbruket. Vi fick åka med honom på lasset, när han
«
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
