Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagen, Ellen, f. Wadström, landshövdingska. Levande barndomsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barnen i verklig mening ett högre väsen. Hon stod det
gudomliga nära, hennes hjärta hade en fond av godhet
och kärlek, som tycktes varje morgon ny. De fyra
syskon, som förlorat sin mor, visade hon en aldrig svikande
omsorg. Hön frågade vad de önskade, hon anade vad de
behövde och tänkte ut vad som skulle bli för dem det
bästa.
Då konventikelplakatet äntligen upphävts var det inte
längre något brottsligt, inte ens något misstänkligt att
hysa religiöst intresse. De kvinnliga medlemmarna av
konungahuset kunde i frihet och oberoende samla
vänner och likasinnade omkring Ordets förkunnare, oavsett
om prästen var biskop eller adjunkt, lekmannen
lappländsk missionär eller engelsk lord. Den engelsman som
vid sina upprepade besök drog huvudstadens, ja, hela
Sveriges uppmärksamhet till sig var lord Radstock, en
rik resenär som under större delen av sin levnad helt
försakade det liv, som annars helt naturligt skulle varit
hans och gav sin tid och sina rikedomar för att andligt
och lekamligt rädda människor. Min far var en av de
första som öppnade sitt hem för honom. Där möttes
ofta både redan omvända och ännu icke ”vunna”, och
det var en rätt märklig syn att se så många äldre och
yngre officerare samlade. Där var Axel Rappe, Emil
Melander, Charles Tottie, Gustaf Uggla (sedermera chef
på Karlberg m. m.), Herman Lagercrantz, Edward
Bar-nekow, Oscar von Malmborg, Herman Dillner och
många, många fler, som alla böjde knä i den gemensamma
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
