Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagen, Ellen, f. Wadström, landshövdingska. Levande barndomsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För de flesta blev väl livets väg tämligen rak och
jämn, en del fick mycket av livets glädje, men för en
och annan i skaran som någon solig majdag trätt ut ur
kyrkan med psalmbok och blommor i hand och sinnet
fyllt av de ljusaste förväntningar på vad livet hade att
bjuda, blev det hela en hopplös tragedi. När nöden
hotade var det naturligt, att man först vände sig till
”pastorn”.
Här ett par blad ur livets krönika, ett par bland
de många, som under årens lopp samlade sig i min
fars skrivbordslådor.
Jag minns Lydia A., vek och känslig, var alls inte
härdad för svårigheter och livets stormar, då hon gifte
sig med en barndomsvän, Ahl kunna vi kalla honom,
anställd vid något regemente. Bland de rop om hjälp
hon under åren sänt, ha dessa blivit bevarade och äro
en talande kulturbild från förra seklet:
”Goda, snälla pastorn, — jag är förtvivlad,
alldeles förtvivlad! Ahl är åter som förlorad i
dryc-kenskapen. Jag och barnen få komma på gatan,
ingen hyra är betald. Jag hade velat få komma
upp själf till Pastorn i dag, men Ahl pantsatte
i går min kappa. Så, snälla Pastorn, hjälp mig få
ut kappan och något till mat och ved. Jag vet ej
hur jag ska bära mig åt! Kapten Tottie sade mig
att tala om allt om Ahl för honom. Men jag törs
inte för Ahl. — O, vad ska jag göra!”
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
