Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hall, Carl Olof, pastor. ”Söder om landsvägen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken kan förefalla orimlig, men jag har faktiskt behövt
den som förklaringsgrund för mångt och mycket.
På en smal udde, som kallas ”Gamla Kar” och som en
gång utgjorde en av naturen danad vågbrytare och
hamnarm för vikingarnas drakskepp, brukade
fiskelägets pojkar i min barndom varje gryende vår bygga
vallar och s. k. stugor. De levde då ett friluftsliv några
timmar varje dag, ett liv som erinrade om den tid, då våra
urfäder ännu befunno sig på jägare- och
samlarestadiet. De tände lägereldar, som de värmde sig vid, de
stekte sill på glöd, de drogo till skogs och plundrade
råkbon på deras nyvärpta ägg. Dessa stekte de sedan
där ute jämte fläsk och annat tilltugg, som de knyckt,
där hemma. Det hela var något av spännande äventyr,
en utlösning av en nedärvd, hemlighetsfull grunddrift.
Jag, som vuxit upp i ett läsarehem, fick aldrig mors
och fars tillåtelse att vara med om dylika strövtåg. Men
lusten därtill hade jag, och försiktigheten bjöd mig att
aldrig fråga föräldrarna om deras tillåtelse. På så sätt
slapp jag bäst ifrån både förbudet och det onda
samvetets straffpredikan.
Kivik var i min barndom en liten republik, som åtnjöt
en viss självständighet i förhållande till socknen i
övrigt. Åldersmannen var dess president. När han ville
sammankalla sin rådsförsamling skedde detta genom
att han lät tuta i det stora byahornet. Samlingen skedde
då vanligen på gatan, således under bar himmel alldeles
såsom fallet var under vikingatiden. Något protokoll
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
