Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyström, Bruno, missionslärare. Hur Gud korsat min väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fars sjukdom och hemmets armod gjorde mig tidigt
lillgammal. Mor tog’mig till sin förtrogne efter fars död,
och jag förstår mycket väl nu efteråt, att hon behövde
det för att inte bryta samman. Men bördan blev lite för
tung för mina skuldror, så att jag fick för lite av
barnaårens sorgfrihet och ungdomstidens glädje. På en
julgransplundring kunde jag sätta mig och prata med
gamla människor i stället för att leka med kamraterna
kring granen, och det av böjelse. Gud har sedan dess
givit mig igen min ungdom genom att låta mig ha med
unga människor att göra hela livet igenom, genom att
ge mig en barnskara, som sluppit att bära min barndoms
bördor och de sista åren genom att barnbarnen trätt in
i mitt liv.
Den stora vinningen från mina unga dagar var
naturligtvis den, att jag fick växa upp i ett troende hem, ty
det gav tidigt mitt liv dess riktning. Tre år var jag väl,
när jag började i söndagsskolan, och sedan kom jag
att fortsätta i den till närmare studentexamen. Man
hade ungdomsklasser på den tiden, där eleverna den ena
söndagen undervisades och den andra kanske själva
undervisade ute i den ”stora” söndagsskolan, om där
uppstått någon vakans.
Någon gång omkring sekelskiftet — jag var alltså i
tioårsåldern — blev jag i min hemstad, Eskilstuna,
medlem av en liten pojkförening, som bar det föga
ungdomliga namnet ”Frid cch allvar”. Det var två familjer
inom församlingen, som tog sig an den lilla skaran från
7—När vi var unga V
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
