Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svärd, Arvid, redaktör. Han länkar mina öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig i bedrövelsen körde rotebonden mig gården runt i
trillan. Antagligen fick jag då sitta i Fars knä. Jag har
en klar bild av honom med geväret vid sidan, då
skjutsen stannade vid dörren. Naturligtvis var det stor
glädje, då han återvände efter den långa tjänsten. När jag
blev litet äldre, lärde jag mig inledningsorden till
Runebergs ”Soldatgossen”:
Min fader var en ung soldat,
den tappraste man fann ...
Den strofen nynnade jag gärna och med stolthet.
Far — ja, han var en verkligt grann karl. Han tog sig
väldigt bra ut i uniform. Säkert kunde han hantera sitt
Remingtongevär med snabba och fasta grepp både på
excercis-fältet och skjutbanan. Vi har ett fotografi —
märklig och sällsynt sak på den tiden! — med Far mitt
i en tropp beväringar i giv-akt. De kanske nyss ryckt
in, hållningen är inte att skryta med. Somliga hänger
och säckar, ser puttriga och mörka ut, som hade de
mor Motvall till mamma. Men i mitten står Far. Han
håller stram stil, rak, rank och reslig, högre än dem alla,
med en käck knyck på nacken. Hela den ståtliga
gestalten utstrålar kraft, myndighet och sprudlande liv. Han
var vice-korpral och befälet brukade skicka honom till
Norrland för att ”hämta beväring”, en hedersam och
intressant men krävande kommendering. Det var inte
alltid så lätt att nappas med norrlänningarna, när de fått
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
