- Project Runeberg -  Ingenjör Roburs luftfärd /
44

(1894) Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. kap. I hvilket författaren försöker att, apropos betjenten Frycollin, åter upprätta månens anseende

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i tjenst hos Onkel Prudent, som ständigt kastade sig i
faror.

Men nu var han en gång der, och hans herre hade
kommit ända derhän att vänja sig vid hans fel. Han
hade för resten en förtjenst. Ehuru han var neger till
härkomsten, talade han dock icke negerdialekten — hvilket
ju är något att sätta värde på, ty ingenting kan väl vara
obehagligare än denna förskräckliga jargon, i hvilken
användandet af de possessiva pronomina och infinitiven är
drifvet till sin spets.

Det är således ett faktum, att betjenten Frycollin
var pultron och som man säger: “rädd som månen“.

Det är här fullständigt på sin plats, att protestera
mot denna jemförelse, så kränkande för den blonda Phebe,
den milda Selene, den strålande Apollos kyska syster. Med
hvad rätt beskyller man för feghet en himlakropp, som,
så länge verlden funnits till, alltid har sett jorden i
ansigtet utan att någonsin vända den ryggen?

Vare dermed hur som helst, vid denna timme —
det var mycket nära midnatt — började “den bleka
förtalades“ skifva att försvinna i öster bakom trädtopparna.
Dess strålar silade sig genom träden och spridde
några ljusstrimmor på marken. Skogens inre föreföll
derigenom mindre mörkt.

Detta gjorde att Frycollin kunde bättre öfverskåda
föremålen omkring.

— Hu då, — sade han för sig sjelf; — de finnas
ännu qvar, de der bofvarna! Det är då alldeles säkert,
att de närma sig.

Nu kunde han ej stå ut längre. Han gick fram till
sin herre och sade:

— Master Onkel.

Det var så han kallade sin herre och som denne
ville blifva kallad.

I detta ögonblick hade dispyten mellan de båda rivalerna
nått sin höjdpunkt, och som de i sin ifver icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjroburs/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free