Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. kap. I hvilket ett stillestånd i fiendtligheterna uppgöres mellan presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de voro i så stort behof. De måste inskränka sig till
qväfda suckar, till “hm, hm“, frammumlade tvärs igenom
munkaflen, till vanmäktiga ansträngningar att lösa sina
bojor. Man kan för resten tänka sig denna stumma
vrede, detta undertryckta eller rättare sagdt bundna
raseri. Då de icke kunde se någonting, försökte de
med hörseln skaffa sig någon slags kännedom om, hvad
detta sakernas oroande tillstånd betydde. Men de sökte
förgäfves att urskilja något annat ljud än detta oafbrutna
och oförklarliga surrrrrr, hvilket tycktes sätta hela
luften omkring dem i dallring.
Till slut lyckades det dock Phil Evans efter mycket
besvär och tålamod att något lossa på repet, som band
hans händer. Sedan löste han så småningom upp
knuten, hvarefter hans händer återfingo sin vanliga frihet.
Genom häftig frottering kom blodet, som hämmats
genom det hårdt åtknutna repet, åter i omlopp. Minuten
derpå hade Phil Evans löst af sig bindeln, som betäckte
hans ögon, tagit bort kaflen ur munnen och skurit af
repen med det fina bladet på sin “bowie-knife“. En
amerikanare, som icke alltid hade sin “bowie-knife“ i
fickan, skulle icke längre vara någon amerikanare.
Om Phil Evans sålunda vann den fördelen att
kunna röra sig och tala, så var detta också allt. Sina
ögon kunde han ej göra något bruk af — åtminstone
icke för tillfället. Ett fullkomligt mörker herrskade i
denna cell. Likväl trängde litet dager in genom en
slags skottglugg i väggen på omrkring fem à sex fots
höjd.
Man kan nog förstå, att Phil Evans, huru han än
annars kände det, icke ett ögonblick tvekade att befria
sin rival. Några snitt med hans “bowie-knife“ voro
tillräckliga att lösa repen, som bundo händer och fötter.
Onkel Prudent reste sig ögonblickligen på knä nästan
utom sig af raseri samt slet bort bindeln och munkaflen.
Derpå sade han med halfqväfd stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
