Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ålder af mer än 800 år och betraktades som
hufvud-stadens vårdträd.
Somlige författare hafva velat lägga
kristendomen till last, att ett hjärtlöst och fantasilöst
förhållande till naturen utbredt sig bland de europeiska
folken, och de äro benägna att betrakta detta som
en oundviklig följd af de polyteistiska religionernas
undergång. Oundviklig var denna följd dock
visserligen icke. Det finnes i kristendomen intet, som
hindrar att i naturen vörda och beundra skaparens
verk och att i hennes skönhet se en återglans af
hennes upphofsmans härlighets sken. Det är sant,
att en förbannelse är i de kristna urkunderna
uttalad öfver naturen. Men denna förbannelse drager
ingen gräns mellan naturen och människan; den
framställes tvärtom uttryckligen som en oförskyld
och fördenskull till medkänsla manande delaktighet
i den andliga världens och särskildt i
människohjärtats fördärf. Och denna medkänsla får sitt
rörande uttryck i ord af aposteln Paulus, hvilka
innebära en den sinnrikaste och kärleksrikaste
uppfattning af naturens förhållande till människan. De tala
om naturens meddelaktighet med henne i Guds
nåde-rika beslut om världens bestämmelse. Jag hänsyftar
på Paulus’ ord, att naturen suckar och ängslas med
oss, för hvilkas syndighet hon lider, och att äfven
hon, hvad som lefver i henne, skall en gång nå till
Guds barns härliga frihet. Med denna sin sublima
lära har den störste af evangeliets sändebud velat
icke beröfva naturen den medkänsla hon ditintills
hade rönt från de med honom samtida hedniska
Det sköna och dess lagar.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
