Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flutna århundradet. Det fick fart genom Macphersons
Ossian och än mer genom Rousseaus »Bekännelser»
och »Nya Heloisa». Det bör emellertid erkännas,
att denna smakriktning var en i sin begynnelse
hälsosam reaktion mot den försummelse, som poesien
och målarekonsten ditintills gjort sig skyldiga till mot
alpnaturen. Först år 1820 återgaf en schweizisk
målare, Meuron*), på duken en alptopp i hela hans
vilda skick, då den badad af dagg och lösande sig
från morgondimman, mottager solens första strålar.
Efter honom följde Calame, Diday och många andra.
För denna eröfring stå vi i skuld till ifrågavarande
smakriktning, hvars fel att underskatta all annan
landskapsskönhet är påtagligt och så löpande mot
en sund mänsklig känslostämning, att det måste
rättas genom sin egen öfverdrift.
Jag hade ämnat att i dag skildra natursinnet
sådant det framträdde hos våra ariska förfäder för
tre tusen år sedan i de sånger, som utgöra
hinduernas heliga bok Rigveda. Tiden tillåter mig nu icke
detta. Jag hinner endast påpeka ett enda, men
psykologiskt intressant drag: den beundran, som i
dessa sånger gifvit sig uttryck, öfver
morgonrodna-dens och soluppgångens ljus- och färgspel. Jag har
ofta hört påstås, att allmogen i våra dagar, den
svenska, den franska äfven och den engelska, skulle
vara alldeles slö för detta praktfulla skådespel. Vore
detta sant, så hade vi med afseende på folkets
massa att erkänna icke en utveckling, utan en sär-
*) Maximilian Meuron de Corcelles f. 1788.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
