Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I min föregående föreläsning skildrade jag
Leibniz’ gosselif. Vi hafva sett, huru tidigt hans
vetgirighet vaknade, och huru hans utomordentliga förmåga
att inhämta kunskaper redan i skolan var parad med
ett förvånande skarpt och inträngande förstånd. Han
var hvad man kallar ett underbarn, men undgick
lyckligt det öde, som vanligen bidar sådana: att ur
brådmognad tidigt nedsjunka i orkeslöshet och slöhet.
Grunden härtill var hans naturells ovanliga omfattning,
kraft och rikedom. Han inhämtade utan
ansträngning och likasom på lek, och han läste ej endast
för att hopa fakta i sitt minne, utan äfven för att
söka näring åt en liflig inbillningskraft och ett varmt
hjärta. Han hade icke medvetet uppställt som mål
för sig att varda en lärd man: han endast sökte i
böckerna klarhet öfver de frågor, som stundom kunna
uppdyka äfven hos högt begåfvade barn, och han
njöt mindre af att läsa än att tänka öfver hvad han
läst och att, förd af sin friska genius, söka på
själf-funna stigar nå den klarhet, som han önskade.
Då han vid femton års ålder inskrefs som student
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
