Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ven saligheten dem, som redan börjat njuta henne
å denna sidan grafven; men endast därmed, att man
låter begrafva sig, kommer man icke in i saligheten,
och i ett kommande lif och i hela den oändliga
kedjan af kommande lif skola de lika förgäfves söka
henne, som de förgäfves sökte henne i det
närvarande, ifall de söka saligheten i annat än det, som
redan här omgifver dem så nära, att de aldrig i
oändligheter kunna komma det närmare, nämligen i
det eviga. — Och så irrar då evighetens arme
ättling, utstött ur fadershuset, men ständigt omgifven
af sin himmelska arfvedel, efter hvilken hans skygga
hand rädes att gripa — så irrar han — så irrar
han ostadig och flyktig i öknen, alltid beställsam
med att någonstädes slå ned sina bopålar, men
genom alla sina hyddors instörtande lyckligtvis
påmint därom, att han ingenstädes utom sin faders
hus skall finna ro.»
Dessa Fichtes ord äro vackra och sanna; men
i förbigående må det anmärkas, att de icke så
alldeles vittna för hvad von Hartmann vill att de skola
vittna om. Det ligger i dessa ord en glad och
hoppfull evighetstanke gömd i den dystra målningen. De
mana oss icke att misströsta om lyckan; de påminna
oss, att hon finnes bredvid oss, vilja vi blott, i
stället för att jaga efter själfviska skuggbilder, räcka
henne handen.
Man behöfver icke vara särdeles vidtbeläst för
att inse, att den samling af pessimistiska uttalanden,
som Bayle gjort och som sedan ökats af
Schopen-hauer och Hartmann, skulle kunna förstärkas till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
