Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ditt fall, o Adam, var helt visst nödvändighet,
då hvad du felat plånats ut af Kristi död.
O hvilken lycklig syndaskuld, som har förtjänt
så härlig och så hög försonare!
Mot Theognis’ utsago, att bäst är att icke vara
född och därnäst att nyfödd dö, kunde Leibniz, om
han lefvat i våra dagar, ställt ett yttrande af en
större skald än Theognis, nämligen Göthe, som på
tal om Greklands elegiske poeter gifvit uttryck åt
den ovilja och afsmak han kände för
världsåskådningen i Theognis’ dikter, hvilken han kallar vidrig
■och härfluten ur ett egensinnigt lynne eller ur
förbittringen öfver de motgångar, som drabbade honom
såsom deltagare i de partifejder, hvilka söndersleto
hans födelsestad Megara.
Det ligger i sakens natur, att man hos skalderna,
som äro känsligare än andra både för lifvets
vedervärdigheter och dess ljufva gåfvor, och hvilkas tonskala
mäter vårt släktes hela känslolif, skall påträffa i
starkaste uttryck äfven de ytterligaste stämningarna af
■smärta som af glädje, och att den ena stämningen är
hos dem lika berättigad som den andra, ty de hafva
icke anspråk på att uttrycka ett objektivt och städse
giltigt, utan blott ett subjektivt och för stunden
gällande omdöme. Vill man afkräfva den poetiska känslan
•och fantasien ett laggiltigt vittnesbörd om vår världs
.beskaffenhet, så skall man vända sig icke till poeterna,
■utan till poesien och fråga, huru hon uppfattar
världen, och svaret blir, att denna med sina
mångskiftande dagrar och skuggor bildar en tafla, som fängs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
