- Project Runeberg -  Filosofiska föreläsningar / 2. Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen hållna i Göteborg höstterminen 1877 /
77

(1900-1901) [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Robert Höckert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den egenskapen att inverka på hvarandra medelst
tryck och stöt. Och detta vill då säga, att de måste
äga en viss kraft. Men ur den blotta geometriska
utsträckningen kan ingen kraft uppstå. Descartes
var också alldeles ur stånd att förklara, huru det är
möjligt, att materien, om hela hennes väsen kan
uttryckas med begreppet utsträckning, är i stånd att
utveckla något slags kraft. Några af hans lärjungar
insågo detta, men då de icke, utan att öfvergifva sin
mästares hela tankebyggnad, kunde ändra hans
uppfattning af hvad materien är, drefvos de sålunda till
det antagande, att det kräfves ett omedelbart ingrepp
af Gud hvarje gång en kropp skall inverka på en
annan. I stenens fall mot jorden, i hvarje dallring
af ett blad, när vinden susar genom skogen, sågo
de ett omedelbart gudomligt underverk.

Kan således denna lära icke förklara rörelsen
och växelverkningarna mellan de så kallade
materiella tingen, kunde hon än mindre förklara
växelverkningen mellan ande och materie, mellan själen
och kroppen, och det återstod för Descartes’ lärjungar
ej annat än det antagande, att Gud i hvarje
ögonblick ingriper, för att åstadkomma en
samstämmighet mellan själen och kroppen, hvilka ju, såsom
hvarandra alldeles motsatta och fullkomligt främmande,
ej skulle kunna inverka på hvarandra. Man antog
därför, att Gud i och med hvarje förändring, som
han åstadkommer i den kroppsliga världen, väcker
en motsvarande föreställning därom hos människan,
och att han af de viljeakter, som uppstå hos
människan, föranledes att sätta hennes kroppsliga lem-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfilosof/2/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free