Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forngrekiske tänkaren Heraklit, hos några af de kristne
mystikerna och bland dem hos en samtida till
Leibniz vid namn Angelus Silesius eller Scheffler, såsom
han i verkligheten hette, och till sist såsom ett med
utomordentlig logisk skärpa och klarhet utbildadt
filosofiskt system hos en annan af Leibniz’ samtida,
den store tänkaren Benedikt Spinoza. Redan som
gosse hade Leibniz under studiet af de romerske
skalderna påträffat och fäst sig vid den hos några bland
dem uppdykande tanken, att det gifves blott ett
själf-ständigt lefvande kraftväsen, den gudomlige
världsanden, hvilken genomtränger och lifvar allt, såsom
panflöjtens rör genomträngas af flöjtblåsarens
andedräkt. Såsom panteistiska påpekar Leibniz bland
annat följande verser i Virgilius’ hjältedikt Eneiden:
Först i himmel och jord och i hafvets böljande
slätter,
både i månens lysande klot och i dagarnes
stjärna
verkar en själ, som, förent med det kroppsligas
väldiga massa,
rörelse sprider och lif i dess genomströmmade
lemmar.
Därifrån lifras människans ätt och de däggande
djurens,
luftens här och den mängd af under, som simma
i djupet.
Och man finner af Teodicéen, att Leibniz hade
fäst sin uppmärksamhet äfven vid sin landsman Angelus
Silesius, som i ett mystiskt skaldestycke uttryckt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
