Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på rummets tron, som tillhör modern Natt.
Dock kämpas än . ..
och Mefistofeles uttalar det hopp, att änden på
striden mellan Mörkret och Ljuset skall vara den, som
äfven von Hartmann prisar såsom den enda
lycksaligheten, nämligen allt lefvandes tillintetgörelse.
Men vi finna inom den äldre kristna teologien
förelöpare äfven till den förklaring af det ondas
möjlighet, som Leibniz har i sin teodicé utfört. Enär
materien enligt Leibniz egentligen icke är något, som
existerar i och för sig, utan vid närmare
skärskåd-ning visar sig vara likbetydande med den
begränsning i kraft, som alla skapade väsenden nödvändigt
äro underkastade, så följer det af sig själf, att det
onda icke kan hafva sin källa eller det första
villkoret för sin tillvaro i ett kroppsligt ämne, i
rumfyllande atomer eller dylikt, utan måste hafva sin
källa i just den logiska nödvändighet, som bjuder,
att hvarje skapadt väsen måste vara ofullkomligt,
emedan endast Gud, det högsta väsendet, är
fullkomlig.
Vi hafva förut påpekat, att enligt Leibniz’
filosofi hafva alla väsen förefunnits af evighet såsom
föreställningar eller idéer i det gudomliga förnuftet,
som är de eviga nödvändiga sanningarnas region;
de hafva förefunnits där, innan Gud genom en
skapande viljeakt gjorde dessa sina föreställningar eller
idéer till verkliga själfständiga lefvande varelser.
Samtliga dessa föreställningar bildade i det
gudomliga förnuftet den idévärld, hvilken han föredrog
såsom den bästa, den ändamålsenligaste framför oräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
