Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förutsätter att något finns*), men döljer hoad som finns
där bakom. Alla så kallade naturting ha fördenskull
en rest af hemlighet, som aldrig kan blifva kunskap
för oss. Vid forskningen i dem kommer man aldrig
utöfver fenomenet, blir man alltid stående framför
tingens utsida.
Men det finns en annan väg dit. Människan
är ju icke endast ett ändligt och begränsadt
åskådande förstånd, som frågar sig hvad de andra tingen
äro, utan hon är själf ett verkligt väsen bland de
andra verkliga väsendena, hon är själf ett ting i sig
bland de andra tingen i sig, I stället för att utifrån
söka forska sig in i de andra tingen, må hon forska
sig in i sig själf och torde då hitta en stig inifrån,
likasom en underjordisk gång, hvilken leder in i
den fästning, som man icke kunde taga utifrån. Och
inom sig finner människan något, som icke bär
rumåskådningens mask, utan är oberoende af all
rumföreställning, men som ej heller är något tomt
begrepp, utan framträder som någonting verkligare än
allt annat, och det är den egna viljan. I själfva
verket är vårt viljande det enda tillfälle vi hafva
att förstå en yttre verksamhet såsom på samma
gång någonting inre. Jag förstår, jag genomblickar
en fenomenell tilldragelse, när jag vet hvad afsikten
med henne är, i annat fall icke. Här, säger
Scho-penhauer, är den enda trånga porten till sanningen.
Därför måste vi lära att förstå oss själfva, innan vi
*) De med mindre stil tryckta orden finnas ej i
manuskriptet. Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
