Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att tre lifsandar innebo i detsamma. Jahi bär epithetet
»den gula» (zairina). Det sammanhang, som sålunda
skönjes mellan det ondas kvinliga princip och guldet, beror
måhända därpå, att det är Jahi-Gullveig, som gör slut på
guldåldern. Då denna upphör, kommer i stället guldtörsten, eller
den senare har, såsom i sagan om Frodes Grottekvarn,
tillintetgjort den förra. Völvorna omtalas som vinningslystna
— se Lokasenna 24: drepa á vétt sem vaulor — och deras
urbild Gullveig-Heid har antagligen varit skildrad likadan.
88) Bland de ting, som Jahi lofvar Ahriman att fördärfva,
är elden (se ofvanför). Elden, sådan Ormuzd skapat den,
var utan rök och sot; men sedan Jahi eggat Ahriman till krig
mot den goda skapelsen, fördärfvade de äfven elden och
blandade honom med »rök och mörker» (Bundehesh 8, 10).
Efter all anledning har en liknande myth om eldens
blandning och försvagande med rök och mörker genom
Gullveig-Heidr förefunnits i germaniska mythologien. Om icke
omedelbart, så likväl medelbart återfinnes den i mythen om
Gullveigs förbränning. Gudarnes eld förlorar på henne sin kraft.
Tre gånger försöka de tillintetgöra henne i tre eldar, men
det lyckas ej. »Den urkalla» völvans hjärta varder endast
halfbrändt. Loke slukar det, och det gör honom hafvande
med ulfven Fenrer, midgardsormen och andra vidunder.
Gullveig-Heidr själf bär ett epithet Hyrrokin, »den eldrökta»,
som synes angifva att elden förestälts vara blandad med rök,
då den visade sig ur stånd att tillintetgöra henne. Röken
likstäldes af våra fåder med dimma, och dimman hade sitt
ursprung från Nifelheim, den urkalla völvans födelseort i Chaos.
89) Tron, att sjukdomar kunde påsäjdas människor och
boskap, var under Veda-tiden allmän. Dess läkekonst bestod
i örters användande vid yttre åkommor och besvärjelsers
användande både vid inre och yttre. Atharvaveda innehåller
en mängd sådana besvärjelser, och dessas likhet med
germaniska formler för samma ändamål är i enstaka fall nästan
ordagrann.[1] Mot de sjukdomsframkallande trollformler, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
