Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frea-Frigg. Den skildring Tacitus i samma kapitel af
Germania ger oss om de ceremonier, hvarmed hon dyrkades,
öfverensstämmer med hvad Fornmannasagor förtälja om
ceremonier, med hvilka Fröj, hennes brorson, dyrkades i Sverige,
ceremonier, om hvilka en inbördes likhet är att förutsätta,
eftersom de båda äro vanagudomligheter och båda stå, hvad
de af dem representerade naturföreteelserna vidkommer, i
samma förhållande till hvarandra som den närande jorden
till skörden. Identiteten af Terra mater och Frigg bestyrkes
ytterligare i 2:dra kapitlet af Germania, där det säges, att
Terra mater var moder till Tuisco, Tívi-sonen. Jag har i den
förra delen af detta arbete bevisat, att Tuisco är densamme
som Friggs son Thor, Jarðar burr.
I den vediska mythologien är moder Jord, Prithivî, maka
till himmelsguden Dyâus, likasom i den germaniska moder
Jord-Frigg är maka till himmelsguden Vodan-Oden. Vi hafva
redan mött ett annat himmelsnamn och en annan
himmelsgud i Rigveda, Varuna, »omfattaren», »omhöljaren» (οὐρανός).
I honom är himmelen så fullständigt personliggjord till en
ethisk världslänkare, rättsbeskyddare och syndabestraffare, att
hans egenskap af naturväsen i jämförelse därmed försvinner.
Det är redan ofvanför påpekadt, att hans utveckling till
personlighet tillhör tiden efter ariernas skilsmässa och har ingen
motsvarighet i de europeiska ariernas mythologier. Hvad åter
himmelen under benämningen Dyâus vidkommer, så kan intet
tvifvel ega rum därom, att han redan i den ariska
enhetstiden var föremål för dyrkan, ty vi återfinna denne
Dyâuspitar, »fader Dyåus», i hellenernas Zεύς πατήρ, i romarnes
Diespeter, Jupiter, i germanernas Tiu, Zio. Men det är
likaledes uppenbart, att denna dyrkan var i den ariska
enhetstiden egnad Himmelen som naturföremål, »himlahvalf», och
att det slags personifikation, som detta naturföremål erhållit
genom dess beteckning som fader och dess giftermål med
moder Jord, då ännu icke hade öfvergått till en
anthropomorfistisk bildning och icke hade förlänat Dyâus den konkreta
personlighet, som kunnat gifva honom en bestämd karakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
